Har inte haft tid att skriva färdigt artikeln om en av världens största talanger. Brassen Choco som jag skrev om tidigare här på bloggen är min gäst här i London. Det finns så mycket att säga och beskriva kring denna spelare. Det kommer, men inte i dag. Skriver bara en sak ikväll. Det är den bästa talang jag sett någonsin.
Jag klistar en text från tidningen offside som jag själv aldrig läst tidigare (förrän ikväll)…..Om Choco och lite annat en annan dag!
Nedan text handlar om Sebastian Larsson som jag har haft förmånen att känna i tio år då vi började arbeta tillsammans. ”Seb”, som engelsmännen kallar honom är en grym spelare och en underbar person. Njut av Henrik Ystens reportage. Jo jag finns också med i texten….
Anders
PS Vi alla andra kallar honom ”Bissen”……
Hans pappa drillades i den »svengelska« fotbollsskolan av Roy Hodgson och Sven-Göran Eriksson. Själv drömde han om Premier League redan som barn och flyttade till England innan han fyllt 16. Offside följde Sebastian Larsson i Birmingham under en vecka då han tvingades slita hårt för att hålla pojkdrömmen vid liv.
Tidningen The Guardians sportsida bekräftar alla fördomar. Alex McLeish är skotte. Alex McLeish har rött hår. Alex McLeish är arg. Det är några dagar sedan han tog över Birmingham City efter managern Steve Bruce.
McLeish lämnade jobbet som skotsk förbundskapten för att få ordning på Birmingham Citys usla resultatrad – sex förluster de sju senaste omgångarna – och han vet att de närmaste månaderna kan avgöra karriären.
Det är McLeishs första Premier League-klubb, misslyckas han riskerar han att harva i mindre klubbar än Birmingham City framöver.
»Spelarna har sett bra ut på träning men det betyder ingenting när du går ut på plan. Det viktiga är hur du agerar där ute«, muttrar han i tidningsartikeln inför sin första match, borta mot Tottenham. »Jag har en hygglig bild av spelarna, vilken kvalitet några av dem håller, vilken potential det finns i andra. Vi tänker ställa höga krav på dem.«
Förlusterna har skickat ner Birmingham mot nedflyttningsstrecket, och den nya managern gör klart att han inte tänker ta några onödiga hänsyn: »Det är sex matcher kvar innan transferfönstret öppnar och de här killarna har chans att imponera på mig tills dess. Det sa jag i mitt välkomsttal till dem.«
Jag undrar hur det känns att vara en 22-årig svensk på ett sådant möte och höra managerns hot. Särskilt om man har kommit allt längre från startelvan och varit bänkad i fyra av de fem senaste matcherna. Känner man draget när transferfönstret börjar öppna sig bakom en?
Sebastian Larsson rattar ut sin svarta BMW från parkeringen på träningsanläggningen i Wast Hills. Två gråhåriga män i gula reflexjackor håller upp grindarna. Utanför väntar fyra frusna supportrar. Sebastian vevar ner rutan och skriver autograferna de väntar på.
– Här, tröjan också. En kompis till mig är Arsenal-supporter, säger en av dem och låter svensken plita ner signaturen på den röda tröjan under jackan.
En ung tjej sticker in huvudet i bilen:
– Vill du ha en katt?
Sebastian ser frågande ut.
– Jag har en över som jag kan ge dig, fortsätter hon.
– Nej, det är bra. Men tack ändå, säger Sebastian.
Han trycker upp rutan, trampar på gasen och svänger ut på vägen. De gröna hedarna breder ut sig utanför bilrutorna. Wast Hills är en av de högsta punkterna i Birminghamområdet. Långt bort ser man stadens höga hus men här uppe störs den engelska landsbygds-idyllen med kossor, gräslukt och fuktskadade tegelhus bara av golfrangen hundra meter längre fram.
– Det är bra fart på träningarna nu. Ny tränare, alla vet att de börjar från noll, alla vill visa upp sig, säger Sebastian.
Föräldrarna brukar säga att han föddes med en boll vid fötterna. Pappa Svante tränade lag som Västerås SK, IFK Eskilstuna och Södertälje FF. Sonen följde med så ofta han fick och dribblade i bakgrunden medan pappa instruerade spelarna på planen. När S-ebastian var gammal nog att drillas själv, började han i IFK Eskilstunas fotbollslekis. Han spelade med killar som var ett år äldre, mest för att några av hans bästa kompisar fanns i laget. När det inte var träning hakade han på sin tre år äldre bror Andreas och hans polare ut till gården.
– Ofta sa brorsan nej. Jag blev grinig och så fick jag följa med ändå. Nu säger han att det är hans förtjänst att jag har lyckats, jag fick ju bra träning mot tre år äldre motstånd.
Så småningom värvades Sebastian till lokalkonkurrenten Eskilstuna City där Svante tränade ett lag som spelade i Pojkallsvenskan. Strax därefter kom Sebastian med i Sörmlandslaget och fick åka till Elitpojklägret i Halmstad. Där rusade han rakt in i den 32-mannatrupp som togs ut för landslagsläger på Bosön, vilket i sin tur ledde till en plats i det första P85-landslaget.
Efter de första landskamperna ringde agenten Anders Carlsson, som redan hjälpte Sebastian, och sa att han och två andra spelare – Kalle Ljungberg och Christian Söderberg i Gif Sundsvall – var välkomna över till Arsenals träningsanläggning ett par dagar för att se hur en storklubb fungerade.
– Det var verkligen inte mer än så, vi skulle åka dit, få känna på stämningen, träna lite med något U-lag. Det var bara en kul grej som Anders hade fixat åt oss. Vi satt med öppna munnar där i matsalen på träningsanläggningen och bara glodde på stjärnorna som gick omkring. Fredrik Ljungberg käkade med oss – det var hur stort som helst.
När Sebastian hade återvänt till Eskilstuna ringde agent Carlsson till pappa Svante: »Vad fan gjorde Sebastian där borta? De vill ha över honom. Deras ungdomsansvarige kommer att ringa dig.«
Svante trodde inte på agenten. Inte förrän han en dag i januari lyfte luren och mannen i andra änden presenterade sig som Liam Brady. För Svante var det stort nog att en gammal Tipsextrahjälte ringde hem till villan i Skiftinge. När Brady sedan sa att han ville att sonen skulle flytta till London blev Svante stum.
Sebastian skrattar:
– Min första tanke var: »Häftigt men det är klart att jag inte flyttar.« Jag minns att hela familjen – jag, brorsan, mamma och pappa – satt i köket och bara var tysta. Vad skulle vi säga? Jag tror alla kände att det mest var en konstig grej som det aldrig skulle bli något av.
Arsenal gav inte upp. Brady ringde igen och bjöd den våren över Sebastian, mamma Madeleine och pappa Svante till London. Klubben visade hur spelarna bodde hos familjer som Arsenal hade god kontakt med, att ungdomarna alltid hade någon att vända sig till i k-lubben och att de blev väl omhändertagna på träningsanläggningen i Shenley.
– I efterhand har mamma erkänt att det var då hon tyckte att jag skulle testa. Själv vet jag inte vad jag kände. Det var nog fortfarande overkligt.
Under ett möte ursäktade sig Liam Brady och lämnade rummet. När han kom tillbaka hade han med sig Arsène Wenger.
»Vad är problemet?« frågade managern.
»Det är ett svårt beslut. Sebastian är ung«, svarade Svante.
»Det är inget svårt beslut. Det finns tusentals killar i hans ålder som vi skulle kunna locka hit men nu vill vi ha honom. Jag ser inte hur det kan vara ett svårt beslut«, sa Wenger.
Några veckor efter hemkomsten bestämde de sig. »Det är ju inget fängelse han ska till. Funkar det inte får han åka hem igen«, upprepade föräldrarna som ett mantra. Sebastian debuterade i IFK Eskilstunas A-lag mot Arvika den våren, spelade fram till segermålet och gick ut nian.
Den 6 augusti tog sommarlovet slut i och med att han flyttade till London.
Sebastian placerades som inneboende hos en familj tillsammans med tre andra spelare. De tog bussen till en närliggande tunnelbanestation där en av klubbens anställda mötte och skjutsade dem ut till träningsanläggningen.
– Det var inte direkt glamouröst. Folk hemma trodde man levde lyxliv. Men jag bodde inneboende och fick 70 pund i veckan som fickpengar. När jag kom hem frågade folk: »Är du rik nu?« Då låg det väl någon hundring i fickan.
Men sedan fick du väl skriva kontrakt?
– Absolut. När jag var 17 skrev vi kontrakt och då började jag tjäna pengar. Men det var ju inte så man kunde lägga undan och leva på resten av livet direkt. Alltså, jag klagar inte. Jämfört med andra i min ålder hade jag det jättebra. Men det var inte den lyxen folk ville ha det till.
Hur var de första träningarna?
– Jag var inte direkt kaxig och kunde inte så bra engelska. Engelsmännen babblade på i övningarna som de brukar, jag sa ingenting och höll låg profil. Efter en halvtimme av första träningen tog tränaren Neil Banfield mig åt sidan och skällde ut mig: »Nu är det dags att öppna munnen. Börjar du inte prata har du inget här att göra.« Allvarligt talat tror jag inte att jag sa mer efter det.
Avrådde någon hemma dig från att åka iväg?
– Inte av dem jag pratade med. I efterhand har jag hört att det pratades i Eskilstuna, mest om mamma och pappa – »hur fan kan de släppa iväg sin son så där«, typ. Det blev ju en stor grej i en ganska liten stad.
Var Fredrik Ljungberg ett stöd för dig i början?
– Absolut. Vi umgicks inte men man visste att han fanns där. Precis när jag hade flyttat dit satt vi och käkade lunch en dag och jag minns att han gav mig ett råd: »När du går in i en tackling här måste du sätta upp dobbarna, annars skadar du dig bara. Det är inte som hemma.« Jag tänkte: »Fan, är det så hårt?« Det var det. Det small högt upp med skruvdobbarna hela tiden.
Hur var spelet? Typiskt engelskt?
– Nej. Akademin bygger ju på Wengers tankar. Det är passningsspel, passningsspel, passningsspel. I matcherna ska man spela sig ur situationer. Jag tror inte att jag hade kunnat få en bättre fotbollsutbildning någon annanstans. Möjligen hade jag fått spela A-lagsfotboll tidigare om jag var i ett annat lag. Men utbildningen var överlägsen.
Hur mådde du under din första tid där borta?
– Alltså, innan jag flyttade hade jag inte tänkt så mycket på det. Det var först sista dagen på sommarlovet – när jag hade packat väskan i huset hemma och gick runt i rummen – som jag fattade att jag skulle flytta. Det låter konstigt men så var det. Då bröt jag ihop, mer eller mindre. Och när jag väl kom över var det jobbigt. Inte på dagarna – då tränade man och hade fullt upp – men på kvällarna. Det var mycket sena samtal hem. Jag minns att jag till och med frågade pappa om han trodde att jag kunde bli utlånad till IFK Eskilstuna ett kort tag och sedan komma tillbaka. Jag längtade hem. Det var så första halvåret, sedan släppte det.
Många andra har vänt hem direkt. Varför klarade du dig igenom det?
– Säg det. Jag pratade mycket med nära och kära förstås. Sedan kom det alltid perioder då allt kändes bättre, det kunde räcka med en enda dag när livet kändes lättare. Det fanns ju i tanken att jag kunde åka hem, och jag sa det ibland, men ska jag vara ärlig menade jag det aldrig. Jag var inte beredd att bara ge upp drömmen.
Drömmen satt djupt rotad. Pappa Svante tillhörde den första Tipsextragenerationen och redan 1963 åkte hans föräldrar till England på semester och återvände hem med en present – singeln She loves you med Beatles. När Svante skulle hålla föredrag i skolan om gruppen insåg han att de var från samma stad som ett framgångsrikt fotbollslag. Så började han hålla på Liverpool FC och beundra engelsk fotboll på distans.
När han la av sin aktiva karriär – efter spel i IFK Eskilstuna i division två och IFK Norrköping i Allsvenskan – blev han tränare. Det var en tid när Svenska fotbollförbundet med Lars »Laban« Arnesson i spetsen förordade den tyska modellen med libero och man-man-markering, samtidigt som ungtuppen Sven-Göran Eriksson med sin engelska syn – där man spelade en rak 4-4-2-uppställning, använde zonförsvar och levde mycket på löpstarka mittfältare – nådde stora framgångar med IFK Göteborg.
Svante Larsson anslöt sig, i likhet med många ur den nya generationens tränare, till Sven-Göran Erikssons filosofi och hösten 1983 arrangerades en tränarkonferens i Estoril utanför Lissabon dit »Svennis« hade flyttat för att träna Benfica.
– Vi kände oss som lärjungar. Det här var ju ingen resa som Svenska fotbollförbundet stod bakom, vi kände oss ganska häftiga som åkte ner och skulle lära oss den nya tidens fotboll, säger Svante Larsson 24 år senare.
På gräsplanen i Estoril lärde sig på den tiden ganska okända tränare som Stefan Lundin, Tommy Söderberg, Hasse Backe och Reine Almqvist grunderna i »Svennis« filosofi. Dessutom ryckte Roy Hodgson, som egentligen var deltagare själv, in som instruktör.
– På den tiden var svensk fotbollsträning inte detaljerad. Jag minns att Roy lärde oss att inte bara uppmana försvarsspelare att nicka bort bollen utan också hur man ska nicka bort den – högt och långt. Det var ett helt annat sätt än anfallsnickar. Vi svenskar hade aldrig varit med om maken.
»Svennis« gjorde också intryck. Han berättade att första åtgärden med Benficas A-lag hade varit att rada upp dem två och två på led tio meter från varandra och låta dem slå vanliga bredsidespassningar. Stjärnorna hade tittat på den nya tränaren och undrat om han var riktigt klok.
– Det här var ju killar som kunde få kontroll på stenhårda bollar i brösthöjd men »Svennis« förklarade att det inte spelade någon roll. Det var tålamodet, koncentrationen och enkelheten i spelet som han var ute efter. Delvis krävde det andra spelartyper. Löpstarka, laglojala spelare som satte enkelheten i första rummet.
Det låter som en beskrivning av Sebastian Larsson. Lägg därtill att Svantes son har ett bra tillslag och alltid har fått ansvara för viktiga fasta situationer och han känns som uppfödd på det »svengelska« systemet.
– Jo, kanske är det så. Jag har säkert spridit en del av mina tankar vidare till Sebastian. Han har väl inte kunnat värja sig, säger Svante.
När man frågar föräldrar, gamla tränare och lagkamrater varför Sebastian Larsson klarar av att prestera på hög nivå svarar de inte »teknik«, »snabbhet« eller »extrem talang«. De säger »trygghet«.
När lagkamraterna i Arsenals ungdomslag lånades ut till andra klubbar för att få speltid, eller helt enkelt dumpades för att de inte höll måttet, stannade Sebastian kvar. Delvis för att Brady och Wenger gav honom förtroende och snart flyttade upp honom i reservlaget, men framför allt för att han vägrade lämna en miljö han hade bestämt sig för att klara av. Det fanns ingen anledning att lämna träningar med Thierry Henry och Patrick Vieira bara för att få speltid i till exempel IFK Göteborg, som ett tag var intresserade.
– Vi tittade alltid på Premier League hemma, säger Sebastian. För mig är det den tuffaste och bästa ligan i och med att den är så komplett. Spanska är säkert mer teknisk men här i England finns allting – farten, fysiken, tekniken. Ända sedan jag var liten har jag drömt om att spela här.
I oktober 2004, tre år efter flytten till England, blev Sebastian belönad för sin envishet. Efter en träning kom Wengers assisterande tränare Pat Rice fram: »Med 95 procents säkerhet kommer bossen ta med dig i truppen i morgon.«
Matchen som väntade var Panathinaikos borta i Champions League. Sebastian fick inte spela en minut men i omklädningsrummet i Aten upplevde han ändå en av de häftigaste känslokickar han varit med om. När han såg tröjorna ligga på rad med »Ljungberg«, »Henry« och »Reyes« på ryggen – och sedan såg sin egen »Larsson« – fick han gåshud.
Våren 2005 erbjöds han ett riktigt seniorkontrakt på två år. Han var den enda från sin årskull som hade gått hela vägen igenom ungdomsakademin och erbjudits kontrakt. Wenger föreslog samtidigt en utlåning till Bastia för att ge svensken mer speltid. Sebastian sa ja till kontrakt och nej till utlåning. Han kände att han inte var klar. Han ville inte lämna England. Den vinter-n fick han också en del speltid. Skador, Afrikanska mästerskapen och tätt matchande innebar att Wenger behövde svensken i startelvan, i såväl P-remier League som diverse cupmatcher.
När säsongen 2005/2006 var slut, de skadade spelarna åter och Sebastian tillbaka i reservlaget kände han att tiden var mogen att flytta. Han bad Wenger om att bli såld. Managern vägrade men kunde tänka sig att låna ut Sebastian till Birmingham som nyss åkt ur Premier League.
Sebastian ropar:
– Hej finnen! Hur är läget?
Sebastian och hans flickvän Tina sitter i det gigantiska köpcentrumet Bullrings i centrala Birmingham. Tina jobbar i Bullrings – på NK-liknande Selfridges & Co – tre dagar i veckan och Sebastian brukar hänga här efter träning.
Lagkamraten Mikael Forssell kommer fram, tar i hand och slår sig ner vid cafébordet. Han bor granne med Sebastian och de umgås jämt. Forssell går under namnet »Finnen«, själv refererar han till Sebastian som »Sverige«.
– Sebastian är en oerhört bra kompis och en otroligt duktig spelare, bedyrar Forssell.
I samband med managerbytet har Birmingham City tryckt upp nya matchaffischer. Alex McLeish poserar med blicken profetiskt fäst i fjärran. Rubriken lyder: A new dawn. Sebastian och Mikael vet inte om den gryningen innefattar dem.
– För mig känns det ändå bra. Jag och Steve Bruce var inte jättebra kompisar, säger Forssell.
Sebastian har tre år kvar på kontraktet men vet att när en manager inte gillar en spelare, ligger utlåning eller försäljning aldrig långt borta. Sebastian var petad i fyra av de fem sista matcherna som Steve Bruce coachade.
Överhuvudtaget har den senaste tiden varit skakig. Det ryktas om att Hong Kong-miljardären Carson Yeung ska ta över klubben och innan affären är klar vilar allt på lös grund. Bruce kände likadant. Han ville diskutera en kontraktsförlängning redan innan ägarskiftet men fick kalla handen och valde då att gå till Wigan i stället.
– Fotbollen kan vara sådan, säger Sebastian. För mig personligen finns inte mycket att göra. Om en tränare inte vill ha en i startelvan måste man acceptera det. Det gäller att fortsätta tro på sig själv.
Sebastians relation till Bruce var bättre i början. När svensken först hörde talas om möjligheten att gå till Birmingham kände han instinktivt »aldrig i livet«. Han såg brittisk sparka-och-spring-fotboll framför sig och kände att det inte skulle passa honom alls. Steve Bruce var av en annan åsikt. Med bara några veckor kvar till säsongsstarten sommaren 2006 ringde managern till Sebastian eller hans agent nästan varje dag.
– Han sa till mig att han såg mig som en offensiv spelare, en som skulle få bollen mycket på fötterna. Han tyckte att jag skulle komma till Birmingham och »enjoy myself«, som han uttryckte det. Jag tackade ja två dagar före premiären. Hellre gå till en klubb där tränaren verkligen vill ha en, än till en klubb som kanske är lite bättre men där man hamnar i bakgrunden.
Han hoppade in direkt i första matchen mot Colchester och spelade fram till segermålet. Säsongen blev sedan en succé. Birmingham spelade inte alltid bra men Sebastian trädde fram när det behövdes som mest. I den viktiga bortamatchen mot Newcastle i FA-cupen vann Birmingham med 5-1. Sebastian gjorde ett mål och spelade fram till tre. Någon vecka senare köpte Birmingham loss honom från Arsenal och gjorde en DVD på matchen som nu säljs i supportershopen.
När laget krigade om uppflyttning ett par månader senare mötte man Sheffield Wednesday i näst sista omgången. Birmingham var tvunget att vinna på lördagen för att inte riskera att Derby skulle gå förbi i tabellen på söndagen. Det stod 0-0 i halvlek. Wednesday sköt i ribban innan Birminghams Camerone Jerome gjorde 1-0. Sebastian slog hörnan till målet. Efter det tryckte motståndarna på än mer.
I 74:e minuten vann Sebastian bollen på höger-kanten i höjd med mittlinjen. Han vräkte sig förbi en Sheffield Wednesdayspelare, drev framåt längs kanten, dribblade en till, vek in i straffområdet och hade fraktat sig själv en halv plan när han sköt bollen i nät. Det var ett solomål som röstades fram till säsongens vackraste av klubbens supportrar, i brittisk press refererade man till Diego Maradonas och Lionel Messis solomål från mittplan. Dagen efter förlorade Derby och Birmingham var klara för uppflyttning.
Sebastian ler åt minnet:
– Jag har haft tur och ofta gjort bra ifrån mig i viktiga matcher. Jag vet inte varför, jag laddar inte annorlunda inför dem. Jag är nog inte mer spänd inför stora matcher än andra. Eller i vilket fall så är det inget jag tänker på ute på planen. Mitt spel skiljer sig inte från en match till en annan direkt.
Hur skulle du beskriva dig själv som spelare? Jämför dig med någon annan spelare.
– Det är svårt… säger man David Beckham låter det kanske löjligt för han är ju så otroligt bra på det han gör, och han har gjort det på högsta nivå. Men det är i varje fall en spelare som jag alltid har beundrat. Jag gillar ju att använda mitt passningsspel. Jag springer inte runt och gör en massa överstegsfinter, jag är inte världens snabbaste men jag gillar att ha bollen vid fötterna och använda mina passningar för lagets bästa.
Det låter som en beskrivning av Beckham.
– Han har haft sina kritiker men jag har aldrig hållit med. Hans sätt att styra matcher med sitt passningsspel är enormt. Ser man en viktig match med honom så nog fan hamnar han i centrum på något sätt. Han är bäst vid rätt tillfällen i matcherna. Det försöker jag också eftersträva.
Har du någonsin upplevt att det är ett problem att vara den där lagspelaren som inte har så spektakulära egenskaper?
– Jag förstår vad du menar. Jag jobbar hårt på planen, försöker göra ett jobb för laget och det kan jag ibland känna att jag fått lida för. Som när jag fick spela högerback här i Birmingham förra säsongen bara för att vi hade ont om folk. Jag pratade med Steve Bruce då och sa att det var OK, men att det inte fick stå i vägen för den typ av spelare jag egentligen är.
Med tanke på hur bra Arsenal har gått i år, är det inte surt att inte vara en del av det?
– Det var alltid mitt mål att slå mig in i A-laget och visst kändes det som om jag var på rätt väg, att Wenger trodde på mig. Men jag kände också att jag inte kunde vänta. Det var bara att acceptera att jag inte var tillräckligt bra för Arsenal just då och jag ser absolut inte det som ett misslyckande. Det var utbildning. Jag hade aldrig varit där jag är i dag om det inte var för Arsenal. Så här i efterhand var det helt rätt val att gå därifrån. Jag fick en perfekt säsong. Jag kom till en klubb där man krävde att vi skulle gå upp direkt. Från att ha varit U-spelare i Arsenal, där man inte spelade så många matcher, till att få den pressen på sig i ett seniorlag och spela match två gånger i veckan – det var oerhört nyttigt. Jag gjorde 50 matcher förra året.
Många spelare som flyttat utomlands tidigt har känt sig bortglömda av landslagen. Har du
upplevt det?
– Jag tog mig in i landslaget innan jag flyttade så de har ju haft koll på mig från början. Men en period i U21 upplevde jag som konstig. Jag var med i U21 när jag spelade i Arsenals reservlag, men när jag flyttade hit till Birmingham och fick spela A-lagsfotboll så petades jag. Det var tungt. Jag kände att jag inte var särskilt het hos U21-ledningen fastän jag var bättre än någonsin. De hade nog inte koll på mig riktigt här borta.
Var du med i U21-debaclet hemma mot Serbien när landslaget tappade 3-0-ledningen från första mötet och missade EM?
– Jag satt på bänken.
I en match där laget föll igenom så – hade det inte behövts en kille som spelade regelbundet i engelska andraligan på planen?
– Kanske.
Nu har du varit uttagen två gånger i A-landslagstruppen. Hoppas du på EM?
– Det har varit ett mål för mig i många år. Redan första åren i Arsenal räknade jag ut att jag skulle vara 23 vid EM 2008 och att det var rimligt att vara med då. Visst har jag chansen. Premier League är den bästa ligan i världen. Gör jag OK ifrån mig här så finns chansen att ta sig in i EM-truppen. Det handlar om att få bevisa att man förtjänar en plats. I första hand här i Birmingham.
Alex McLeish gör två förändringar jämfört med Steve Bruce sista uttagning. Före detta hammarbyaren Richard Kingson ersätts i mål av Maik Taylor. McLeish placerar också Olivier Kapo på bänken och sätter in Sebastian Larsson i en offensiv, central mittfältsroll.
– Våga slå avgörande passningar, våga skapa chanser, säger managern på genomgången.
Drygt 35 000 åskådare har samlats på White Hart Lane. Strax före match får Sebastian SMS från pappa: »Kom ihåg att du brukar växa med uppgiften.« De första 20 minuterna inser han att det kommer att behövas. Tottenham, som inlett säsongen uselt, måste vinna och de radar upp chanser inför hemmafansen. Sebastian jagar bara boll.
Det dröjer till 24:e matchminuten innan han får lite kontroll. Han slår en passning i djupet till Gary McScheffrey som avancerar in i straffområdet. Lagkamraten ramlar i kamp med en försvarare och domaren blåser straff. Domslutet är tveksamt. Men McScheffrey bara ler och sätter själv 1-0 från elva meter.
Glädjen varar fram till inledningen av andra halvlek när Tottenhams Robbie Keane gör två mål på tre minuter. »Inte nu igen«, tänker Sebastian. Laget har förlorat med uddamålet sju gånger den här säsongen – ofta efter att ha haft ledningen, och ofta efter att ha släppt in sena mål. Vid sidlinjen gestikulerar McLeish. Han pekar mot gräset, »håll i bollen, ha tålamod«.
I 62:a minuten hittar Sebastian Cameron Jerome som gör 2-2 och på övertid får Birmingham hörna från vänster. Sebastians bollträff blir dålig och hörnan nickas bort vid främre stolpen. Han springer tillbaka för att stoppa en kontring, ser bollen brytas av egen försvarare men hamna vid fötterna på Tottenhams Berbatov. Det är tio meter utanför straffområdet, Sebastian går in med höften före i tacklingen, bollen ligger fri. Han springer fram mot den och drar till. Skottet är hårt och perfekt. Bollen skruvar sig mot bortre krysset och målvakten Paul Robinson är inte i närheten av att rädda. När Sebastian ser bollen borra sig in i nätet, springer han ut mot läktaren där bortasupportrarna jublar. Han blir snart överfallen av lagkamrater som studsar upp på ryggen.
Det är hans livs första mål i Premier League, det är det snyggaste han någonsin gjort, och när han står där och blir omfamnad kan han inte ens minnas hur det gick till.
Av svenskarna i engelska ligan är det nu bara Fredrik Ljungberg som varit i England längre än Sebastian Larsson. Olof Mellberg flyttade till Aston Villa samma år Sebastian började träna på Arsenals ungdomsakademi. Även om Kents senaste sitter i bilens CD-spelare, och trots att Sebastian inte lärt sig uppskatta cricket (»de sista tio minuterna när allt avgörs kan vara kul men vad gör spelarna de fem dagarna innan dess?«) har tiden här borta påverkat honom. Det var här han tog körkort, det var här han fick sin första egna lägenhet, det var här han blev vuxen.
– De senaste somrarna när jag varit i Eskilstuna har jag märkt att jag är mer osäker där. Här vet jag precis hur det funkar när jag till exempel ska in på ett fik och beställa, i Sverige är det svajigare. Det är inte så att jag inte vet vad saker heter, mer en känsla av att det inte är som jag är van vid. Och det känns inte så kul, ska jag säga.
Fyra dagar efter match sitter vi på ett café vid Brindley Place, ett kvarter från restaurangtäta Broad Street. Sebastian är nöjd.
– Jag hade ju inte fått spela på ett tag och vi hade ny tränare, så visst var det viktigt att göra bra ifrån sig. Inte minst för laget, vi var tvungna att vända trenden, säger han och berättar om alla gratulationer han fått de senaste dagarna.
Pappa pratade han med redan i bussen på väg tillbaka från matchen. »Vilket jävla mål!« sa Svante, hes i rösten efter glädjevrålen. Även Gaël Clichy hörde av sig. »I can’t wait until we meet you«, skrev Arsenal-spelaren och kompisen i ett SMS. »Believe me – I can wait«, svarade Sebastian.
– De har ju varit i ruggig form hela hösten, konstaterar Sebastian.
Tidningen British Football Weeks lokala upplaga har Sebastian på omslaget och texten: »It’s grand Larssony«, en ordlek med larsony – bedrägeri – och en rubrikfavorit från tiden då Henrik Larsson öste in mål för Celtic.
Jag frågar hur det kändes när McLeish ställde sig framför truppen och hotade att sälja av dem som inte presterade innan transferfönstret öppnades. Sebastian ser frågande ut. Han säger att det nog var överdrivet i den där tidningen, McLeish pratade mest om att han såg potential i spelarna och om att han aldrig hade tagit jobbet ifall han inte visste att laget kunde vända trenden.
Kanske stämmer det, eller så har Sebastian – efter sex års erfarenhet av brittiska tränare – lärt sig filtrera fram de verkliga budskapen ur den brittiska tränarjargongen.
– Men även om han inte sa som det stod i tidningen, så är det säkert så han tänker, säger Sebastian.
Han tystnar, funderar ett ögonblick och fortsätter:
– De säger ju att första intrycket är viktigt och jag spelade fram till situationen som gav straff, gjorde en assist och ett mål. Då får man ändå säga att jag har gjort mitt jobb för laget.
Henrik Ystén, Offside
